"Lever du ihop med någon som är deprimerad? Risken är stor att du själv blir 'smittad'. Inom en familj kan man föra vidare negativa tankemönster som blir fröet till depressioner hos flera familjemedlemmar, skriver tidningen Psychology Today. Pessimism, irritation och dålig kommunikation är illavarslande tecken att hålla ögonen öppna för. Ju tidigare en familj lyckas bryta mönstret, desto mindre risk att depressionen förs vidare till nästa generation."

Det här fanns att läsa i tidningen "PS!" som jag prenumererar på. Jag hajade till när jag läste det dels beroende på att det har varit bråkigt mellan Pär och mig de senaste dagarna och dels för att jag ifrågasätter om det är nödvändigt att publicera forskningsresultat för publicerandets skull.

Det finns flera typer av depressioner och jag, personligen väljer att - just här - dela upp dem i två kategorier: depressioner till följd av kemisk obalans (som jag har) och depressioner till följd av en händelse/trauma. Jag tar de i omvänd ordning:

Händelse/trauma: oavsett vad händelsen består i, så finns det en konkret orsak till att kroppen reagerar med depression och det finns något att utgå ifrån, något att arbeta med.

Kemisk obalans: det säger sig självt. Det går att påverka med mediciner i kombination med någon form av terapi.

Hos en person som lider av depression oavsett orsak är självförtroendet sänkt, likaså självkänslan och man skuldbelägger sig själv alldeles utmärkt utan hjälp utifrån. Personligen har jag ofta tänkt att min familj förmodligen skulle ha det avsevärt lättare utan mig; de skulle slippa ta hänsyn till mig och ett hinder skulle försvinna. Redan när jag var gravid, så hade jag farhågor om att sjukdomen skulle föras vidare till Elin och jag är fortfarande på helspänn. Enligt notisen så är jag dessutom en smitthärd. Det var ju kul att höra (not!). Det var precis det här jag fick höra på arbetet när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, att jag skulle visa upp en gladare fasad eftersom mina arbetskamrater tyckte att stämningen blev jobbig.

Om man lever i en familj och det blir en jobbig period som kanske leder till att någon blir deprimerad, så vore det väl konstigt om inte resten av familjen oxå påverkas, men det behöver inte innebära att det är smittsamt.

Ska man gå omkring med en permanent "Jag-mår-utmärkt!"-mask bara för att familjen eller omgivningen inte ska besväras?

En tidning som "PS!" kan NATURLIGTVIS inte ta hänsyn till alla läsare, men det är väl, delvis, tänkt att jag, som läsare ska reagera? Jag tänker skriva en insändare om det här (det blir den tredje i så fall och kanske blir den publicerad precis som de två första). Som jag skrev i början: ska alla forskningsresultat publiceras? Just det här resultatet hade de kunnat hålla inne med för det tillför ingenting annat än sten på en redan tung börda. 

Adjö.

Det är -7 grader och strålande sol.

Pär och jag har avslutat vårt äta-eller-inte-äta-gräl för denna gång. En sorts vapenvila har inletts.

Jag är trött och oerhört leds på precis allting.

Jag orkar inte åka till SATS och foten håller fortfarande inte för någon promenad.

Det skulle vara en makalös lättnad att slippa allt.

17 personer har röstat.

"Kommersiellt blaha" fick 47,1 %

"Firar när jag har pojkvän/flickvän" delar andraplatsen med

"Tar ALLA chanser att fira oavsett vad"  och fick 17,6 % var

"Firar aldrig" fick 11,8 %

"Vill fira, men vem?" blev utan både röster och procent.

Det var det det och det är ju så här resten av Sverige tycker, eller hur?

17 personer av 8 miljoner är väl ett bra genomsnitt. ;-)

Vissa skolor bojkottar Alla hjärtans dag därför att alltför många elever mår dåligt av pressen. Välkommen till Livet! Det finns en HEL DEL som jag skulle vilja bojkotta.....

Det råder en sval, på gränsen till kylig stämning, hemma hos oss med anledning av allt jag hävde ur mig i gårdagens sista inlägg. Jag har fått ett svar från Pär via mail även denna gång, men nu väljer jag att inte köra på den rättvisa linjen, så det svaret publicerar jag inte. Om han tar upp det här en gång till, så går jag till handgripligheter dvs. en rak höger.

Adjö.

Jag ber om ursäkt i förväg för nu tänker jag använda många fula ord.

Jag är så in i helvete förbannat as-leds på dessa äta-eller-inte-äta-diskussioner som Pär och jag hamnar i !!!!

Jag vill inte gå i terapi för att vi ska lära oss att kommunicera. Jag har terpi-snackat tillräckligt för flera livstider!

Min övervikt ÄR ett känsligt ämne och det erkänner jag!

Självklart är jag medveten om att jag kan leva annorlunda och gå ned i vikt för det har jag ju gjort, men det var för mycket psykisk press!

Jag säger att jag mår bättre i och med att jag känner mig lugnare sedan jag inledde Min Nya Strategi. Pär säger att han inte märker något av det.

VAD ÄR DET HAN RÄKNAR MED SKA MÄRKAS NÄR JAG INTE HAR SOM MÅLSÄTTNING ATT GÅ NED I VIKT???????

Han fasar över att jag inte kan promenera som vanligt pga foten och att jag äter kakor varje kväll samtidigt som han föreslår att jag ska hoppa över SATS så att vi kan göra något tillsammans på min födelsedag.

DUBBLA BUDSKAP!

Han säger att han själv har ätit mycket godis och semlor den senaste tiden och eftersom HAN tycker att det är dax för åtstramning, så gäller det HELA familjen eftersom han inte fixar att genomföra det själv. HYCKLERI!

"Det är ju tydligt att det är ett djävligt känsligt ämne eftersom vi aldrig kan prata om det här utan att du blir förbannad." Det här säger han varje gång.

DET ÄR KÄNSLIGT! Då kanske han kan fundera ut ett annat sätt att ta upp detta utan att hela tiden bräka om att det är min hälsa han tänker på för DET KÄNNS INTE SOM OMTANKE LÄNGRE!! Det känns enbart som pikar och hackande och KOM INTE MED ARGUMENTET ATT DET ÄR MITT PROBLEM HUR JAG UPPFATTAR DET OCH ATT JAG ÄR ÖVERKÄNSLIG! TÄNK PÅ HUR DU UTTRYCKER DIG I STÄLLET! 

Jag önskar att det fanns ett större typsnitt så det verkligen framgår HUR SATANS LEDS JAG ÄR!!!

Hjärnan kortsluter så att jag börjar tänka i banor som att jag ska börja arbeta igen, tjäna egna pengar och flytta härifrån. JAG SKITER I OM JAG ORKAR ELLER INTE.

Den här gången skiter jag fullständigt i att vara rättvis och att hans åsikt och hans sida av saken ska få ta plats för så blir det inte den här gången. JAG HAR TRÖTTNAT PÅ DET HÄR.

JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR.

JAG VILL INTE TASSA PÅ TÅ OCH STÄNGA DÖRRAR OCH FÖRSÄKRA MIG OM ATT HAN SOVER BARA FÖR ATT JAG SKA SLIPPA NÅGON KOMMENTAR OM ATT JAG ÄTER KAKOR IGEN.

JAG ÄR VUXEN.

JAG BIDRAR OXÅ MED PENGAR TILL HUSHÅLLET.

JAG ÄR INTE OTILLRÄKNELIG PÅ NÅGOT SÄTT.

JAG ÄR FAN I MIG INTE MER SJÄLVISK ÄN VAD HAN ÄR.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer utan att jag upprepar samma skit. Jag är både arg och ledsen. Jag trodde att det skulle bli färre spydigheter, men - än en gång - drogs mattan undan och jag sitter på rumpan med förvåning och besvikelse i blicken och med en ångestklump i magen.

Det är nu som lilla Ewa gör entré. Lilla barnsliga Ewa som vill hämnas och ge igen när hon utsätts för oförätter och eftersom jag inte tycker att jag får någonting för att jag hela tiden försöker vara rättvis och vill visa båda versionerna av alla problem, så tänker jag ge igen. På något sätt.

"Den bästa hämnden är att leva väl." sägs det.

Jag är så arg, besviken och trött att tårarna rinner.

HELVETESFÖRBANNADEDJÄVLASKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!
!!!!!!!! 

JAG ÄR SÅ SATANS L  E  D  S !!

Antalet besökare är återigen normalt.

Det är inte lika kul....

Träning: 30 minuters promenad som egentligen var en omväg till Konsum och sedan hem igen. Jag har inte tränat något sedan i fredags, när jag stukade foten och jag började känna mig som en soffpotatis, så idag SKULLE jag ut. Det gjorde ont i foten och det överraskade mig. Nu har jag lindat den igen och vilat, så smärtan är borta. Det får bli "lite är bättre än ingenting" ett tag framöver.

När jag kom hem och hade ångan uppe, så städade jag marsvins-burarna direkt för jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om jag hade satt mig, så hade jag blivit kvar där. Efter det tog jag en välbehövlig dusch och SEDAN satte jag mig ned.

Nu har jag sett film nummer två ur gårdagens leverans: "Carolina" med Julia Stiles och Shirley MacLaine.  Jaha. Varför är vissa filmer bra och andra inte? Varför känns vissa karaktärer så äkta medan andra bara är tomma? Om inte Shirley MacLaine hade haft en av huvudrollerna, så hade den här filmen sågats av mig. "Romantisk komedi" och den var romantisk utan att vara sliskig, men komisk.....nja. Filmen lossnade aldrig och kändes platt. Jag har sett Julia Stiles i ett par filmer och aldrig fått något "grepp" om henne. Är det då en skådespelare saknar sk. scennärvaro?  Tur i oturen var att den inte kostade mer än 59 kr.

Den bok som saknades i beställningen kom redan idag - snabb service! Nu ska vi bara returnera Max och hans blöja.

SOL SOL SOL SOL SOL!!!!

När jag var ute var det inte ett moln i sikte och jag hade till och med solglasögonen.

Fridens.

Jag sov 8 timmar i natt. När Elin hade kommit iväg till skolan lade jag mig igen och sov 3 timmar till. Huvudvärk, tjock i halsen och ont i knäna. Det KAN var Elins baciller, det KAN vara att vi sov med öppet fönster trots minusgrader eller så KAN det vara dessa förb*****e väderomslag: det var -4 grader och tjock frost i morse. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad jag själv gör för att hålla mig frisk eftersom vädret får sista ordet i alla fall. >:-(

En liten kommentar till regeringsförslaget som drogs tillbaka och som gällde sänkt sjukpenning. Jag får ca 6000 kr från FK efter skatt + ca 1000 kr från FPK. Det är ju ENORMA summor att leva på varje månad, så det är klart att jag borde få lägre ersättning. Dessutom är jag långtidssjukskriven pga en så obskyr sjukdom som depression vilket automatiskt klassar mig som

arbetsskygg fuskare. Jag skulle inte ha den minsta chans att klara mig om jag bodde ensam! Det finns ett otal människor i liknande situation, men som inte har turen att vara gift med en fullt frisk, fast anställd inkomsttagare. Kanske är båda parterna långtidssjuksrivna och/eller arbetslösa, men det är väl en situation som de själva har satt sig i, eller hur?

Jag är arg och jag är bitter och jag avskyr att gå och vänta på att FK ska bestämma sig för om DE ANSER att min sjukdom är giltig!!!

Efter ungefär fyra månader, så har jag äntligen fått tid hos ortopeden som min läkare remitterade till, men det är inte förrän den 23 april (vilket blir mer än ett halvår efter att remissen skickades). På måndag har jag tid hos ortopeden på SATS och jag börjar med honom, så får jag se sedan om jag behöver mer hjälp.

Igår fick jag en laddning med 6 böcker. Det skulle ha varit 7, men AdLibris hade skickat "Max blöja" i stället för en bok av Andreas Roman! Jag ÄLSKAR Eva Eriksson texter och framförallt hennes illustrationer! Hur som haver; det blir inga problem att byta tillbaka. Det roliga var att det var en bok som inte alls passade in i den övriga beställningen. Jag började läsa en novellsamling av Stephen King, "Allt kan hända". Ibland föredrar jag hans noveller för då får han inte utrymme att bli alltför långrandig eller äcklig.

Idag kom en beställning på hela 6 filmer (våra pengar går i huvudsak åt till böcker och filmer - två av livets nödvändigheter) bl.a "Beauty Shop" som jag skrev om den 26 januari. Elin gillade oxå den filmen. Först ut var dock "En ung Jane Austen" med Anne Hathaway som fröken Austen. Mycket bra!

Jag skriver det varje gång, men det är SÅ SKÖNT att se den sortens film emellanåt som har ett sävligt tempo och är fri från svordomar, våld och sex.

Nu förstår jag varför hon alltid skrev berättelser med väldigt lyckliga slut....

Fridens.

When your day is long and the night

The night is yours alone

When you're sure you've had enough of this life

Hang on

Don't let yourself go

'Cause everybody cries

Everybody hurts sometimes

R.E.M