"Lever du ihop med någon som är deprimerad? Risken är stor att du själv blir 'smittad'. Inom en familj kan man föra vidare negativa tankemönster som blir fröet till depressioner hos flera familjemedlemmar, skriver tidningen Psychology Today. Pessimism, irritation och dålig kommunikation är illavarslande tecken att hålla ögonen öppna för. Ju tidigare en familj lyckas bryta mönstret, desto mindre risk att depressionen förs vidare till nästa generation."

Det här fanns att läsa i tidningen "PS!" som jag prenumererar på. Jag hajade till när jag läste det dels beroende på att det har varit bråkigt mellan Pär och mig de senaste dagarna och dels för att jag ifrågasätter om det är nödvändigt att publicera forskningsresultat för publicerandets skull.

Det finns flera typer av depressioner och jag, personligen väljer att - just här - dela upp dem i två kategorier: depressioner till följd av kemisk obalans (som jag har) och depressioner till följd av en händelse/trauma. Jag tar de i omvänd ordning:

Händelse/trauma: oavsett vad händelsen består i, så finns det en konkret orsak till att kroppen reagerar med depression och det finns något att utgå ifrån, något att arbeta med.

Kemisk obalans: det säger sig självt. Det går att påverka med mediciner i kombination med någon form av terapi.

Hos en person som lider av depression oavsett orsak är självförtroendet sänkt, likaså självkänslan och man skuldbelägger sig själv alldeles utmärkt utan hjälp utifrån. Personligen har jag ofta tänkt att min familj förmodligen skulle ha det avsevärt lättare utan mig; de skulle slippa ta hänsyn till mig och ett hinder skulle försvinna. Redan när jag var gravid, så hade jag farhågor om att sjukdomen skulle föras vidare till Elin och jag är fortfarande på helspänn. Enligt notisen så är jag dessutom en smitthärd. Det var ju kul att höra (not!). Det var precis det här jag fick höra på arbetet när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, att jag skulle visa upp en gladare fasad eftersom mina arbetskamrater tyckte att stämningen blev jobbig.

Om man lever i en familj och det blir en jobbig period som kanske leder till att någon blir deprimerad, så vore det väl konstigt om inte resten av familjen oxå påverkas, men det behöver inte innebära att det är smittsamt.

Ska man gå omkring med en permanent "Jag-mår-utmärkt!"-mask bara för att familjen eller omgivningen inte ska besväras?

En tidning som "PS!" kan NATURLIGTVIS inte ta hänsyn till alla läsare, men det är väl, delvis, tänkt att jag, som läsare ska reagera? Jag tänker skriva en insändare om det här (det blir den tredje i så fall och kanske blir den publicerad precis som de två första). Som jag skrev i början: ska alla forskningsresultat publiceras? Just det här resultatet hade de kunnat hålla inne med för det tillför ingenting annat än sten på en redan tung börda. 

Adjö.

Det är -7 grader och strålande sol.

Pär och jag har avslutat vårt äta-eller-inte-äta-gräl för denna gång. En sorts vapenvila har inletts.

Jag är trött och oerhört leds på precis allting.

Jag orkar inte åka till SATS och foten håller fortfarande inte för någon promenad.

Det skulle vara en makalös lättnad att slippa allt.