Vecka 9, dag 4

Träning: det blir int' nå' ida'! Regnet öser ner och det är tråååk-väder igen.

Elin gick precis till skolan och jag ska duscha och sedan göra en kanna te.

På återläsande.

Vecka 9, dag 3

Träning: Promenad enligt program: 75 minuter varav 10 minuter i raskt tempo. Det var väldigt skönt! Några minusgrader, sol och endorfiner! Det kändes så pass mycket i benen efteråt att jag, för en gångs skull, stretchade ordentligt.

Igår följde jag med Elin till tandläkaren. Hon hade en sk. provisorisk fyllning som skulle ersättas av en permanent fyllning och så var det den absolut sista mjölktanden som skulle ut. Massor av bedövning (hon är som jag) och det tog bara 20 minuter! Även om det inte märktes så mycket, så gruvade hon sig mycket och tandläkaren fick flera gånger be henne att slappna av och att andas. Bedövningen satt i länge och hon kunde inte äta annat än youghurt resten av dagen. Hon har varit hemma idag av den anledningen att hon var mörbultad i käkarna och matt efter brist på mat och efter att alla spänningar hade släppt. Nu mår hon bättre och är på hugget igen.

Nåna har haft ont i magen ett par dagar och har fått kamomill-te i små omgångar och det är sååå gott! Hon och sambon Maggan (för sällskapets skull) har varit i karantän i övre buren i knappt två dygn och när de fick komma tillbaka till polarna, så blev det ett hallabalo utan motstycke! Eftersom jag inte förstår marsvinska, så vet jag inte om det var glädje-kutter eller förvirrat kutter pga att de inte kände igen varann. De kanske upplever det som att det kommer nya marsvin precis hela tiden! Jag städade burarna idag och de har faktiskt fått krypa i säng redan. Vi lurade dem genom att säga att det faktiskt är mörkt ute och då ÄR det läggdax. Jag ville ta undan de läbbiga handdukarna från golvet och dammsuga, så att jag blev färdig nå'n gång och att vi skulle få uppleva flera timmar av fullständig skräpfrihet. Jag drog dammsugaren fram och tillbaka i hallen oxå för det knastrade under mina tofflor när jag gick där. Den grusiga säsongen har inletts när det bara rasslar i dammsugar-röret.

Snart är november slut - det är inte klokt! Vissa veckor verkar bestå av enbart måndagar och fredagar och vissa månader består av enbart den första och den sista.

Adjöken!

Vad är vanligt hyfs när man bloggar?

Det är ju underförstått att man inte ger varandra öknamn eller kallar varandra för "Dj-a idiot!" osv.

Om man råkar ramla in på en blog som är ny, så är det väl alltid trevligt att man hälsar nykomlingen välkommen.

Om någon lämnar en kommentar i min blog, så kanske personen ifråga tycker om att få någon form av svar i sin egen blog eller bland kommentarerna.

Personligen tycker jag att det är en aning egotrippat att tigga om kommentarer. Jag, som läsare av en blog, kommenterar om det skrivna är av intresse eller om jag absolut måste protestera mot något.

Om man ständigt ber om fler kommentarer, så är det trevligt om man själv tar initiativ till en kommentar.

Det känns som om jag sticker ut hakan när jag skriver det här och det är mycket möjligt att jag är överkänslig eftersom jag tar illa vid mig. Allt bloggande och läsande av bloggar är ju 100% frivilligt och jag tycker nog, innerst inne, att det kan vara skönt att slippa regler någonstans. Men ändå....

Vad tycker ni?

Har jag gjort bort mig, trampat någon på tårna eller skaffat mig fiender med detta inlägg?

:-s

Adjö.

Jag har haft en del mail-utväxling med min personlige tränare (pt) och det ger mig hopp igen! Han hade läst igenom mina svar på bl.a hälso-frågorna där min medicinering togs upp och han skriver att det påverkar både metabolismen och matlusten. Otroligt!! Jag har inte kunnat sätta ord på det här, men det är de här symptomen som jag har känt i kroppen och att det är därför som kroppen inte vill samarbeta med mig. Även om min Levaxin-läkare säger att medicineringen inte påverkar viktminskningen, så har jag aldrig trott på honom för det känns som det motsatta. Att all medicinering kan påverka min aptit var en ny synvinkel, men det låter definitivt inte orimligt. När jag träffade Den Otäcka Dietisten, så var den främsta anledningen just medicineringen, men den tog hon ÖVER HUVUD TAGET INTE UPP utan ångade på om att jag hade matvanor som var helt uppåt väggarna.  Nu ska jag betala medlemsavgiften och fortsätta notera vad jag äter för att ge pt:n en uppfattning och sedan får vi se! Det känns i alla fall inte lika tungt längre. :-)

Adjöken.

Vecka 9, dag 2

Träning: dagens träning kommer att bestå av en promenad fram och tillbaka till tandläkaren när jag följer med Elin.

Adjö.

Vecka 9, dag 1

Vägning:  91,6 kg vilket innebär en minskning på 2 hg.

Träning:  Enligt promenadprogram: 75 minuter i kontinuerligt och hyfsat raskt tempo. En ångestpromenad med stänk av endorfiner.

Adjö.

Vecka 8, dag 7

Jag mailade till Vinnande Form i fredags. Jag skrev lite om vad jag ville ha hjälp med och jag fick faktiskt svar samma kväll med en registreringslänk för s.k silvermedlemskap (498 kr för 10 veckor). Jag är numera medlem och jag har svarat på alla möjliga frågeformulär och nu är det meningen att jag, under en veckas tid, ska skriva upp vad och hur mycket jag äter samt hur jag tränar. Efter det görs en utvärdering och jag får både kost- och tränings-program upplagt. Här stötte jag på en oväntad mur! Jag satt med medlemssidan framtagen och kikade lite på vad jag skulle notera och ju längre jag satt där desto större blev klumpen i magen och jag kände att jag inte fixar detta! Bara tanken på att få mina matvanor granskade gör att jag bara vill fly. När jag träffade Den Otäcka Dietisten i mitten av maj, så gick jag dit glad i hågen med hopp om att få hjälp och med tron att min livsföring inte är helt uppåt väggarna. När jag kom ut därifrån var hoppet fullständigt väck och mitt självförtroende kört i botten. Det är det här som FORTFARANDE ligger och gnager och jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för en granskning hur objektiv och konstruktiv den än må vara. Jag har inte betalat medlemsavgiften än och behöver inte göra det heller, så jag tänker låta medlemskapet vara "vilande" tills jag har samlat på mig det mod som jag behöver för att gå vidare.

Jag känner mig så otroligt ynklig som inte vågar och det känns extra dj-t eftersom Pär har rätt: jag är inte redo för/fixar inte den insats som kommer att krävas av mig när det gäller förändringarna av kosten av den enkla och pinsamt omogna anledningen att jag tycker att det är så TRÅÅÅÅÅKIGT!!! Flytta fram mig till en tid när man kan få all näring man behöver från ett piller! Det här håller på att låsa sig fullständigt och jag känner att mat och måltider är på väg att bli laddade på ett negativt sätt som det aldrig har varit för mig. Det är nästan ingen lagad mat som längre är god och även om jag kan känna hunger, så är den som bortblåst när det väl är matdax och i stället finns där en knut som inte vill ta emot någonting i matväg.

Jag är så fruktansvärt trött på allt detta och jag har ingen som helst lust att vara med längre.

Adjö. 

Vecka 8, dag 6

Promenad på 65 minuter i raskare tempo än i onsdags och det var väldigt skönt och orken var tillbaka. Dessutom var det perfekt väder med minus tre grader, klarblå himmel och tjockt av frost. Om det inte blir snö till jul, så kan det väl åtminstone bli som idag. Det är väl inte för mycket begärt?

Adjö.