Nu har jag tagit tre droppar Theralen. Jag tog tre igår oxå för att få sova, så att jag skulle orka upp vid 8 och sedan till SATS. Jag sov, inte bra, men bättre än jag gjort de senaste veckorna. Jag gick upp före 8 och gjorde mig i ordning och satt vid datorn en stund. Där blev jag sittande. En trötthets-känsla i kroppen som är bokstavligen förlamande; jag känner att mitt ansikte inte orkar göra några miner alls idag.

Det fanns ingen mening med att åka och träna.

Det fanns ingen mening med att promenera heller.

Jag orkar inte läsa.

Jag är en usel mamma för jag orkar inte vara med Elin idag och jag orkar inte ens laga middag åt oss två (Pär är på kurs på måndag-kvällar), men hon vet hur mikron fungerar.

Vågen visade på minus sex hg, men det KÄNNS INTE och vid nästa vägning  blir det säkert plus igen.

Jag får INGENTING gjort och känner mig fullständigt värdelös!

Ska jag försöka stå ut med ångesten som alltid kommer framåt eftermiddagen och kvällen och hoppas att det är ett tecken på abstinens från Theralen ELLER ska jag unna mig själv de få droppar som behövs för att lugnet skall infinna sig och självmordstankarna försvinna även om det känns som om jag har blivit beroende?

VAR KOMMER DENNA SATANS ÅNGEST IFRÅN??!!!!

Jag tror oftast att Pär förstår mig och kan tolka tecknen när jag mår dåligt, men när vi satt i soffan igår och jag inte ville sitta nära eller bli omhållen, så utbrister han: "Vad sjutton är det med dig nu för tiden?!". Jag svarade att eftersom han har varit med mig och han läser min blog, så borde han kunna räkna ut det själv: JAG MÅR SKIT-DÅLIGT  I G E N.

Kanske är det så att han faktiskt KAN tolka tecknen, men att han inte vill tro att det är dax igen. Resultatet blir att jag snäser och skäller vilket gör att han blir sårad. Härlig stämning! När jag mår dåligt (även av andra anledningar), så vill jag alltid vara ifred och jag drar mig undan. Jag ber om hjälp om jag behöver, men väntar mig ingen automatisk markservice. Pär fungerar precis tvärtom och vill ha sällskap och omvårdnad, men så blir ju han alltid så mycket sjukare än vad jag blir oavsett krämpa.... Det här resulterar i att han behandlar mig som han själv vill bli behandlad när han är sjuk och det får samma effekt som om han skulle ge mig en present som han tycker att jag borde vilja ha. DET BLIR FEL!

Vi har kontakt flera gånger per dag via sms och det är ofta som han bara frågar hur läget är och jag är alltid ärlig; mår jag uselt, så svarar jag "Uselt" och jag vill gärna tro att signalerna går fram, men när han sedan kommer hem, så kan han i alla fall bli förvånad och t.o.m sur över att jag faktiskt mår så uselt som jag har påstått. Gaaaah!!!

Han har levt med mig och den här skiten i 17 år nu, han har en mamma som, även hon, har/har haft det här och han kan prata med sin pappa hur mycket som helst eftersom han befinner sig i samma situation, men TROTS det, så verkar han alltid lika förvånad över att jag kan må så här. Hur är det möjligt???? Beror det på att han är så vansinnigt positiv till sin läggning att han inte vill att jag ska må dåligt? I så fall vill jag oxå lära mig det knepet!

Jag älskar min gubbe och vill inte vara gift med någon annan och det är för att jag mår skit som det blir så mycket galla och gnäll, men allt oftare känner jag att jag inte kan få någon hjälp. Jag säger ofta att jag känner mig själv så himla väl vid det här laget och jag vet hur jag fungerar, men nu verkar det som att det ligger mig i fatet. Senaste gången jag träffade min husläkare, så sa hon något liknande; i slutänden så är det jag själv som vet vad som kan hjälpa mig, men det ger mig en motsatt känsla: vart ska jag då vända mig när jag inte kan hjälpa mig själv längre?

Jag har full förståelse för att Pärs tålamod tryter och jag tycker att det är märkligt att han fortfarande vill vara med mig, men när hans tålamod tryter, så kan han kliva ur bilden och koncentrera sig på något annat och hoppas att jag mår bättre senare. JAG KAN INTE DET.

Det är nästan 30 år nu som jag har haft depressioner och jag har medicinerat i minst 20 av de åren. Terapi är jag färdig med och jag vet oftast vad jag kan göra själv beroende på hur dåligt jag mår. Det finns två och endast två personer som respekterar det och som inte kommer med  förslag eller uppmuntrande tillrop och det är min husläkare och överläkaren. Det är de enda som faktiskt tror att jag kan och vet någonting om den här sjukdomen.

Nu har jag suttit och skrivit det här i mer än en timme, koncentrationen kommer och går, men nu känner jag att dropparna börjar få effekt. Det känns i ansiktet oxå för jag sitter och lyssnar på grisarnas måndagsmöte i diskussions-klubben och jag kan inte låta bli att le när jag hör allt kutter och pip som avbryts av det snabba trampet av små tassar när någon av dem rusar undan efter att ha fått en snyting (diskussions-klubben innebär ofta lite tass-gemäng, så att säga).

Adjö.