.....sedan jag senast skrev. Skrivlusten har uteblivit, men nu är jag tillbaka!

Torsdagen den 26 april var jag ute och promenerade (som vanligt) när jag kände att det hade blivit trååååkigt och jag måste hitta på något annat och då var ju SATS givet! Sagt och gjort; nästa dag var jag på SATS  och det var första gången på 4,5 månad! Jag har aldrig haft ett så långt uppehåll sedan jag blev medlem för tre år sedan. Det blev en mjukstart, men det kändes så bra och det var så skönt! Sedan dess har jag lyckats komma iväg en gång i veckan, men just den här veckan ska jag, banne mig gå upp till två gånger!

För en vecka sedan hade jag äntligen ett möte med sjukgymnasten/dietisten som arbetar enligt 4M-metoden (mat, motion, motivation och medicin). Nästan katastrof! Personkemin kraschade från start och resten blev plågsamt. Hon är säkert erfaren och kanske duktig på det hon gör och hon har nog hjälpt många och det var det som låg henne i fatet för det kändes som om jag inte kunde tillföra något nytt. Hon hade hört allt redan; alla förklaringar, bortförklaringar och ursäkter.  Hon ställde en fråga, men jag hann knappt svara eftersom hon ändå visste vad jag skulle säga. Enligt henne är det största felet att jag inte äter lagad mat till lunch (te, mackor och frukt oftast), men egentligen kunde både frukosten och middagen bättras på ordentligt. Sallad, tomat och gurka är, enligt henne, inga grönsaker, så även om jag äter till middagen varje dag, så är det värdelöst. Det ska vara rotfrukter och fibrer som mättar! Det enda som var godkänt var min träning. Jag antar att det är småätandet som är ett av problemen för överviktiga, men inte för mig. Jag äter inte som tröst eller bara för att jag inte har något annat att göra. Faktiskt! Hon trodde mig inte. Jag fick rådet att hålla mig hemifrån och långt från kylskåpet så mycket som möjligt. DET ÄR INTE DET SOM ÄR MITT PROBLEM ville jag skrika. Jag hade några år när jag åt fel och kanske för mycket och inte tränade över huvud taget + biverkningar från mediciner och DET ÄR DET JAG BEHÖVER HJÄLP MED. I början av samtalet lade vi upp rimliga mål: jag vill gå ned dryga 20 kilo på två år. Det innebär ett kilo i månaden och det låter rimligt. Det innebär även 500 g på två veckor eller 250 g i veckan och låter MYCKET rimligt! Vi pratade i en timme och efteråt var det fullt i huvudet och jag kände mig som jag blivit överkörd av en ångvält. Jag fick en ny tid, men redan när jag kommit ut ur hennes rum, så visste jag att jag skulle lämna återbud. När jag kom hem, så tog jag en titt i min vikttabell och det var glada nyheter för den visade nämligen att jag hade gått ned 1.1 kg under den senaste fyra-veckors-perioden precis enligt "den rimliga målsättningen"! HA, tänkte jag, jag klarar mig själv, så det så!

När jag ätit Ciprlex 5 mg + Zoloft 100 mg i en månad, så var det välbekanta suget tillbaka. F-N OXÅ! Så fort jag hade identifierat suget, så tog jag bort Cipralex och äter nu Zoloft 200 mg vilket är precis det jag åt i november när jag beslöt att byta medicin.....Ironiskt värre!