En RASK promenad på nästan 1.5 timme med armhävningar och sit-ups som "efterrätt". Jag hade en otrolig träningsvärk i överarmarna från gårdagens armhävningar och idag gjorde det mer ont än det var jobbigt, så armarna får vila i ett par dagar nu. Jag smorde in axlarna med Zon-salva och den hjälper bra, men det blev 2 Panodil till slut, mot den övriga värken. Det är nog så, att förkylningen gör att träningen tar hårdare på kroppen och att träningsvärken känns värre än den skulle ha gjort om jag var fullt frisk. Konstigt nog, så har jag inte känt mig särskilt förkyld idag.

Vi åt våfflor efter promenaden. Gjorda på mix och sååå mumsiga med vispad grädde och HJORTRON-sylt. Cipralex-suget gjorde att jag fick i mig 4 hela när jag annars äter 2, kanske 2,5. Det ÄR skillnad.

Det här Cipralex-suget är någonting som jag inte lyckas förklara, så att någon annan förstår. Det blir mest reaktioner i stil med "Ja,ja, men du kan inte skylla allt godisätande på medicinen..." eller "Det är väl bara att låta bli att äta!". I normala fall, UTAN Cipralex-sug, så äter jag min frukost och lunch och middag och sedan te på kvällen utan något som helst sug emellan. Dessutom äter jag mina avsedda portioner och är nöjd med det. Om jag äter godis eller annat sött, så brukar jag vara nöjd ganska snart och då slutar jag att äta. MED Cipralex-sug, så tänker jag på mat och är små-sugen hela tiden mellan måltiderna, jag äter ofta mer än bara min portion och när det gäller godis..... Även om jag känner mig mätt, så finns suget kvar och jag fortsätter att äta tills jag, helt enkelt, får ont i magen. För en utomstående, även för Pär så märks väl inte det här, men jag upplever skillnaden som obehagligt stor; det känns ibland som om jag INTE KAN sluta äta. Det är läskigt! Skulle jag fortsätta så, så är det inte alls svårt att komma upp i 100 kg och sedan ännu mer! Det skrämmer mig och därför vill jag sluta med Cipralex; jag vågar inte chansa på att det är den sortens bi-verkning som avtar längre in i behandlingen.

Det är lite förvirrat här hemma eftersom vi har för vana att flytta fram alla klockor redan mitt på dagen. De enda klockorna som går rätt just nu är den i datorn och den i DVD:n eftersom jag ska spela in nu ikväll. Ju äldre jag blir desto jobbigare upplever jag de här tidsomställningarna. En timma fram eller tillbaka två gånger om året gör att min kropp och dess sömn-behov inte hinner ikapp förrän en hel vecka senare och det märks mer när det handlar om att förlora en timme, som vi gör i natt. Men jag älskar det faktum att det kommer att var ljust ute i morgonkväll fast klockan hunnit bli 19!

Natti, natti.