En bit söder om Stockholm och här faller STORA flingor sakta ned. Jag gillar snön. Det får gärna vara snö en hel månad till! Det beror kanske på att jag kommer norrifrån. Snön lyser upp. Snön dämpar alla ljud. Snön signalerar vila, renhet och tysssstnad.....Klockan har nyss passerat 23 och jag är ensam vaken (då räknar jag inte med våra marsvin vars sovvanor inte har dokumenterats utan verkar vara helt slumpartade). En klocka tickar. Datorn susar och knappandet på tangentbordet blir nästan öronbedövande. Annars hör jag inga andra ljud. Det är skönt att vila öronen. Jag börjar bli lite pömsig och det är nog främst pga de ångestdämpande dropparna och det är nog därför jag har lite ont i huvudet oxå. Lite youghurt med lite musli (hur får jag till ett tyskt y???) och sedan sova. I morgon ska jag och min gubbe köpa lite porslin på fabriksförsäljning; billigt Höganäs i olika färger och kanske frukostskålar med Muminfigurer.Natti, natti.

Nu har jag ätit Cipralex i en vecka och jag vet att jag inte kan vänta mig någon effekt ännu, men eftersom den förra medicinen inte fungerade, så är jag otålig - JAG ORKAR INTE MÅ SÅ HÄR LÄNGE TILL!!!! Sedan jag fick depressionen diagnostiserad, för så där 20 år sedan, så har jag ätit kanske tolv olika mediciner. Fram till december förra året hade jag Zoloft som var den absolut bästa medicinen av alla, men ändrade levnadsförhållanden och förmodligen tidens tand, gjorde att den inte längre räckte till. Det var helt enkelt dax att byta. Det är jobbigt. För mig och för min familj. En man och en dotter som nästan tassar på tå då mina humörsvängningar, som har med ångesten att göra, får mig att svänga mellan fru Jekyll och satmaran Hyde. Det är tufft att som anhörig stå bredvid utan att egentligen kunna GÖRA något, men som anhörig kan man i alla fall gå undan och få möjlighet till en paus. Det kan inte jag. De pauser jag får är tack vare de ångestdämpande dropparna och visst är de pauserna bättre än inga alls, men de har ett något luddigt eller drogat över sig. Min man, Pär och dotter, Elin skulle ha åkt till Öland på en kortare sportlovsvistelse, som de har gjort de senaste åren, men det här året bad jag de att stanna hemma just för att jag mår sämre än på många år. De vet hur mycket jag tycker om att få vara ensam några dagar, hur mycket jag BEHÖVER det, så att jag då ber de att inte åka talar om hur illa däran jag är......Ett brasilianskt ordspråk som tröstar mig lite grann:Allt blir bra till slut. Om allt inte är bra, så är det inte slut än.